Människans bästa vän är hunden.....

Det är mycket som rör sig i mitt huvud just nu. Dels Kammarrättens dom som gör mig upprörd, eller kanske inte domen i sig men att den bygger på påhittade och lösryckta meningar som det allmänna ombudet, Försäkringskassan, har framställt. Dels på mammas och pappas stundande flytt. Hur skall de orka och kommer de att ångra sig? Dels på andra vardaliga och icke vardagliga ting.



Nu när det surrar som mest så är det faktiskt skönt att gå tillbaka till mina inrutade scheman som innebär promenader med mina följeslagare och mycket vilotid därimellan. Mina två hundvänner; Storpudeln Domestic Dark D'Atlas Daredevil , kallas för Atlas och var lånehund, toypudeln, Domestic Silver Akito, kallas till vardags för Lelle.

En liten och en stor, en svart och en silver. De är helt olika men kompletterar varandra - Atlas lite oregerlig, gör som jag vill, tonårshormoner, klumpig, inte alltid översvallande mot människor nästan surmulet butter, nästan aldrig skäller men med glimten i ögat och en helt underbar hund. Lille Lelle han älskar alla, ställer sig in, gosar mest hela tiden och ser till att ta för sig men på ett mycket sofistikerat och älskvärt sätt. Lelle orkar allt som Atlas gör (tror han) och tror att han är en stor hund förutom när stora Atlas vill leka med lilla Lelle. Då är Lelle mycket liten och piper helst innan Atlas rör honom, för säkerhetsskull. Det ser mycket komiskt ut.
Ja, när jag har tid och observera hundarnas beteende kan jag försvinna länge men alltid med förundran och ett leende. Då behövs inte någon annan underhållning. SÅ fungerar vi som är "hundvänner"!